Röven

Röven, röven, röven och åter röven.

Man ska inte dratta på röven när man springer backintervaller.

På vägen ner från första backintervallen slant jag å det grövsta på en isfläck som gömt sig under snön. Mitt liv passerade revy medan gravitationen drog min högra skinka mot planeten vi bor på. När det korta, tragikomiska och svartvita skådespelet var till ända (ursäkta skämtet) kolliderade undertecknads bakdel med Nolhagabergets is och en hopplös smärta spred sig i min lekamen.

Förtvivlad lubbade jag en lite sväng på stela ben och röven i paket innan jag lyckades övertala mig själv att återvända till motlutet. Efter lite modigt övervägande blev det tio korta och försiktiga vändor innan jag återvände till min läst på jobbet.

Just nu känns det inget vidare att ha 90 minuter stillasittande halkkörning framför sig.

/Skinkan