Solen skiner, vindstilla, friskt i luften, 7 grader vid start. - Ett härligt morgonpass på Navåsens nya vandringsled.
Vill bara tacka Anton och Gustav för de kanonkul dagarna i Bohuslän den 15e och 16e september 2008.
Det första man gör är att skära köttet i så tunna skivor man kan. Max 5 millimeter för att det skall torka rimligt fort. Köttet läggs på ett ugnsgaller. |  |
 | När gallret är fullt skickar man in det i mitten av ugnen med ett droppskydd under. Jag använde en ugnslångpanna för detta ändamål. 100 grader med luftning tills köttet är så torrt att det det går att bryta av det. Ungefär ett halvt dygn. Luftning löste jag genom att sätta en smörkniv i ugnsluckan så det blev en luftspalt på en centimeter. |
| Efter 13 timmar såg köttet ut så här och var sprött och fint. Har redan börjat lasta in i mixern som är nästa steg. En del fett hade runnit av och samlats upp i långpannan. |  |
 | Mixa det torra köttet till det är ett fint pulver. Det brötar nått hejdlöst i början och kan ta lite tid att bli helt pulverisertat, men ge inte upp tids nog har du ett fint köttpulver. |
| Här är köttet bara halvfärdigt. Kör mixern en bra stund till. |  |
 | När köttet har blivit ett mjöligt pulver är det dags att blanda i finhackade tranbär, en liten näve eller så, och den mängd med havssalt som önskas. Jag saltade rätt rejält eftersom pemmikanen ska användas när jag är ute och ränner på långpass och då är man i behov av salt. |
| Nästa steg är att ta fram isterpaketet. Tydligen kan man använda opaketerat animaliskt fett om man kan få tag på det, men jag tycker ister i paket funkar bra. |  |
 | I fast form ser det ut som vitt smör... ...men blir klart som korvspad vid uppvärmning. Värm försiktigt, typ medelvärme. |
| Blanda sedan - this is the tricky part - lagom mycket fett och köttpulver. Knepet är att fukta köttet lagom, men inte dränka det. |  |
 | Nu är det bara att platta till och låta det stelna i kylen. |
| Paketering i smörpapper och aluminiumfolie i lagom stora portionsbitar. Lite smuligt men formbart. Totalt blev det nio stycken portionspaket. |  |
 | Kocken gör tummen upp för de silvriga små energipaketen och längtar till nästa långpass där pemmikanen kommer att revitalisera en trött löpare. |
Uppe på toppen
Smack Dågglas - varken gott eller naturligt - bara en nödlösning ;-(
Drog i mig alla kladdiga kemikalier och det nötiga köttet men lämnade det stygga brödet till gamarna.
Ibland häpnar jag av naturens skönhet - i lördags var det dags igen.
Marks Kommun håller på att skapa en ny vandringsled - Ekleden (Ekenleden?). En cirkulär slinga som går i trakterna runt Rydal, Seglora, Fritsla och Kinnahult. Längden är sagd att vara 30 km, men är i verkligheten närmare 25 km.
Efter frukosten snidade jag om till löparutsyrsel och gjorde mig redo för långpass med ryggsäck och kartor. Hade dels en översiktskarta från kommunen och dels några mer detaljerade från Hitta.SE. Tog bilen till Spinnaren i Rydal och begav mig iväg på en medsolsrunda.
Medsols passade extra bra eftersom det gula klotet hade vänligheten att skina glatt på den glade löparen som masade på i rask takt för att hinna hem till lunchen. Vädret var perfekt.
Leden började med lite asfalt men vek strax av för att fortsätta på en fin liten stig längs Husån, sen tillbaka ett stycke på asfalt innan det blev grus på väg mot Läpparhult. Fina stigar ledde genom skogen fram till Nedergården.
Efter en bit grusväg blev det asfalt ända fram till Seglora där kyrkan passerade på nära håll innnan det var dags att ta sig över vägen och rikta kosan över åsen mot Fritsla.
Till Skärsjön var det grus uppför men där vände det och blev fler fina stigar utför till Hjalltorp. På fina småvägar med en underbar utsikt över Häggådalen var det lätt att springa. Lite senare vid Basterås hittade jag inte vägen som var utmärkt på kartan och fick springa en liten omväg för att komma rätt.
Efter Basterår blev det lite orösat när man fick göra en sväng genom skogen och ta sig över en lite ås för att komma till Sandlid. Nu var det dags för den stora prövningen vid Björkeberg.
Kartan och verkligheten stämde inte riktigt överens så det blev minst 20 minuters irrande i skogen vid Björkeberg innan jag fick springa tillbaka en bit och försöka följa en snitsling som kunde vara rätt väg. Snitslingen försvann dock direkt så jag stod där med lång näsa som slokade. Vad skulle jag göra? Tog en titt på kartan och sa:
"Jag är ungefär här och ska ungefär dit och solen är där - det är bara att bröta iväg!"
Och det gjorde jag. Med solen i högra ögonvrån banade jag min väg över stockar och stenar och rätt som det var trillade jag in på rätt väg och kunde fortsätta min framfart med visshet att jag var på rätt väg.
Strax efter var det dags för nästa provning, men först ett utlägg om kartor från nätet. De kartorna man får från Eniro.Se och Hitta.Se är alldeles ypperliga, gratis och ofta riktigt bra, men det finns några få nackdelar som kan sätta käppar i hjulet.
Det var punkt 2 jag råkade ut för. Naturen har ju en viss förmåga att upprepa sig, så på det långa raka parti som kom efter Kroksjöarna råkade jag ta vänster lite för tidigt och hamnade in på en väg som övergick till att bli en skogsmaskinväg. - Hmm, tänkte jag efter ett tag, det här stämmer inte. Fick helt enkelt springa tillbaka och hittade till slut rätt avtagsväg som ledde ner till norra änden på Mjögasjön. Sista biten tillbaka till Rydal var basal vägnavigering och innebar inga problem.
Ekeleden kommer, när den är färdigmarkerad, bli en riktigt fin vandringsled. Helt i klass med Hyssnaleden. Det går att ta sig runt redan nu, men vill du inte chansa, så vänta tills den är helt klar, vilket enligt plan ska vara 2010.
- Go tur bestefar!
/Calle
