Ibland får jag för mig tokiga saker. Saker som får att springa barfota varje dag ett helt år att verka som ett rätt lagom projekt. Denna gång var beslutet att ta en Coffe Break, Ctrl-C. En vecka utan kaffe.
Ett ödesdigert beslut...
Efter kaffestinn arbetsvecka där jag med lätthet sveper i mig tio koppar kaffe om dagen var jag så trött och äcklad av blotta tanken på det svarta lutet att jag på vägen hem twittrade till alla mina followers att jag härmed tar en kaffefri vecka.
Fredagkvällen gick ganska bra. Det är ju klart att frugan tog chansen att tracka mig med -Ska du inte ha en koppa kaffe, älskling - ett par gånger men stolt som en fura tackade jag givetvis nej. Inga fysiska känningar denna dag bara ett lätt kaffesug framåt kvällningen.
Lördagen, eller snarare, Lördagen from Hell, inleddes och avslutades med huvudvärk. Däremellan hade jag, rätt gissat, huvudvärk. Livet var svartvitt. Att springa kändes meningslöst, tröttsamt och motivationslöst.
På söndagen släppte huvudvärken, men ersattes av ont i svanken. Löpningen gick långsammare än någonsin, ett tempo lägre än vad jag gjort på 6-timmars lopp. Försökte styrketräna, gjorde några knäböj men det var lika rolig som tandvärk. Svanken gjorde bara mer och mer ont. Spänningen steg upp i ryggmusklerna tills jag kände mig som en överstämd basfiol. Sova gick sådär - en trea på en skala till hundra.
Idag, måndag, vaknade jag som gårdagens basfiol. Mental istid. Som grädde på moset skulle bilhel..etet besiktigas. Klarade mig undan med en etta, så jag slapp att bryta ihop i en snyftande hög hos bilprovningen och kunde köra till jobbet innan lunch.
Idag var det omöjligt att sitta längre än en millisekund på det tortyrredskap spanska inkvisitionen hade ersatt min vanliga kontorsstol med. Drack vatten som jag låtsades att Jesus konverterat till kaffe. Stretchade så gott jag kunde genom att vika upp benet på bordet och lägga kroppen över, aj, aj, aj, men det hjälpte föga. Basfiolssträngarna bara drogs åt hårdare och hårdare. Vetskapen om att jag måste sitta still i bilen en hel timma på vägen hem gav mig nya mentala bottennoteringar, men till slut begav jag mig hemåt.
Ja, jag var verkligen nedstämd på vägen hem. Då...
...kom jag ihåg att pelletsen var helt slut hemma så ville jag inte få en stekpanna i huvudet så var det bäst att komma hem med 52 säckar villapellets i bagaget. Lite förvånda måste jag tillstå att jag var när det gick rätt lätt att kasta in dessa 16-kilospåsar i lastutrymmet på bilen.
Stannade på Friskis för att genomföra dagens barfotapass. Segt som kola och svanksmärtor i starten men mot slutet fick jag upp ångan och tassade 2.5 km på bandet utan större mankemang. Tar man det bara lugnt så är det aldrig fel att röra på kroppen.
Väl hemma var det dags att lossa lasten. Det var mindre roligt för nu var jag dessutom tvungen att utföra 52 säckförflyttningar från bilens lastutymme ner tre trappsteg och in i källaren där säckarna skulle staplas prydligt. Efter denna övning var smärtan i svank och rygg tillbaka värre än någonsin.
Kvällen bedrevs liggande på golvet, gåendes en sväng, sittandes i soffan, gå en sväng, fosterställning på en filt, gå, yogadraken, gå, hiphop freeze, gå, osv, osv, ... Ont, ont, och ont.
Nej, tänkte jag, dags för en kopp med Mollberg.
Kokade en rejäl balja med lut av ovan nämnda sort. Satte mig i soffan och drack.
30 minuter senare mådde jag som en prins. Magiskt. Helt återställd. Trolleri, trollera, efter en kopp kaffe blev jag bra!
- Drick!/Calle
Med ett så imponerande namn - Merrel Chameleon Arc Web Support W - måste det vara en speciellt deluxig sko.
