Turen gick till största delen på de minsta tänkbara stigar jag kunde trolla fram. Det är denna typ av terräng som får mig att älska löpning. I början är det svårt, terrängen är motig, tung, och krånglig. Men efter lite övning lär man sig utnyttja underlagets alla variationer, som stenar, rötter, och ojämnheter. Då tycks terrängen mer hjälpsam och tillmötesgående. Man får hjälp av den lilla stenen i uppförsbacken, roten ger lite extra studs i stegen när foten träffar den precis rätt och den kurviga stigen ger dig en härlig känsla av fart när grenarna vispar förbi. Tillslut börjar benen flyta på av sig själv, tankarna försvinner och man uppnår nirvana.
Vem behöver Yoga när man kan Jogga?
Rundan har du här:
Och höjdprofilen här:
Nästa gång blir det nått annat. - Spring!
/Calle
No comments:
Post a Comment