Nu smids det planer för hur framtiden ska se ut för den fettdrivne skolöse ultralöparen.
Är det riktiga skor som gäller härnäst? Kanske sockerdrift? Kanske ta steget fullt ut till primal tokstolle och springa helnäck genom skogarna runt Örby och jaga rådjur med bara tänderna. Inte omöjligt. Kanske försöka mig på kortare distanser, infra-sprint, 1 meter med flygande start. Kanske nått tidslopp? Skövde 6-sekunders? Ja, möjligheterna är oändliga.
Men ännu är framtiden inte utstakad. Som en manisk misantrop sitter jag med pannan i djupa veck och grubblar och tänker. Si eller så, En eller två, hur ska det gå?
Några små ideér har trängt upp genom myllan och så småningom, med rätt gödning, kanske de kan växa och blir stora härliga utmaningar att sätta fokus på.
Känner fortfarande att jag vill springa långt, löpglädjen är återfunnen och benen svarade fint redan i söndags när jag tog en kort runda i duggregnet, men samtidigt känner jag också att lite mer styrka och stabilitet skulle nog göra susen i min gamla gubbkropp. Hur åstadkommer man det?
Idag vill jag avsluta med en strof ur Verner von Heidenstams Ett folk:
Det är stoltare att våga sitt tärningskast,
än tyna med slocknande låge.
Det är skönare lyss till en sträng som brast,
än att aldrig spänna en båge.
- Spänn din båge!
/Calle
2 comments:
Sitter is samma tankar, vad ska bli nästa grej. Lite konstigt att inte ha ett bestämt mål, det har hela tiden varit något ny utmaning i horisonten som man har definerat någon form av riktning. Fundera på om ett bergslopp skulle vara något, berg är alltid kul. Ha det gött!
P.S. Kollade lite på pemmikan får se om jag vågar laga lite.
Pemmikan är fina grejer. Kan ta lite tid att vänja sig vid smaken. Jag har några kvar efter gax fadäsen så jag ska nog ta mig en nu.
Post a Comment