"It's a kind of magic..."
Precis lika odödlig som Connor McCloud from the clan McCloud känner man sig efter 50 kilometers löpning med goda vänner, underbart väder och långa pauser i det vackra Skånelandet utanför Lund.
För andra gången anordnade ultragurun Stefan Samuelsson
the Gax Training Pass och i år hade jag möjlighet att närvara. Något som jag är mycket nöjd med.
Visserligen kunde jag väl snöra på mig skorna hemma och sprungit en solorunda som den sanna ensamvarg jag är, men att göra det tillsammans med ett gäng likasinnade glada galningar är oslagbart.
Så därför tog jag tåget till Lund för att spendera natten på det trevliga men trånga vandrarhemmet Tåget. En hel del minnen från tågluffningarna min gamle vän Martin och jag gjorde i Europa innan vi blev stofiler väcktes till liv, men jag lyckades ändå sova tryggt i min överslaf hela natten.
När morgonen kom lyckades jag att mixa min äggmjölk med lite onkljummet vatten till något som nästan gick att dricka och efter lite stök och bök kunde jag ta mig till stationen där det redan hade börjats samlas obskyra varelser iklädda joggingskor och ryggsäckar som tydligen hade samma mål med dagen - att springa 50 km.
Packningen låstes in och det dröjde inte länge innan vi lämnat stadskärnan bakom oss och andades frisk skåneluft av bästa sort. Härligt. Vädret hade inte riktigt börjat visa sin rätta sida ännu men allt pekade på att det skulle bli en fin dag. Efter 14 km lätt motlut var vi framme vid
Skryllegården.
Framme vid Skrylle
Innan det var dags för dagens första paus sprang vi trekilometaren för att få ett smakprov av vad som komma skulle. Isigt men välgrusat kan man samman fatta den rundan med. Ja, det var ju förstås trevligt att få komma längre in i den vackra naturen också.
Dags för första pausen. Fika och småprat, tömma skorna på småsten. Jag har en förmåga att alltid fylla på skorna med småsten. I foppatofflor brukar de hoppa i och ur lite som de vill, men i X-Talon blir de kvar så nästa gång ska jag använda mina Dirty Girl Trail Gaiters för att råda bot på det problemet.
När fikan var klar sprang vi milspåret motsols. Ganska trixigt underlag med många partier ojämn snö och isfläckar där man minst anade det. Men vackert och nu när vädret börjat le mot oss i sin fulla prakt kändes livet som en solskenssaga. Milen tog slut allt för fort och det var dags för nästa rast, lunchrast!
Jag införskaffade en Skrylleburgare utan allt med bearnaise som var en vällagad smaskighet som jag gärna hade ätit några fler av. Sällskapet var av yppersta trevlighetsgrad så även en asocial kuf som undertecknad hade det väldigt trevligt. Men rasten tog slut och det var dags att ånyo ge sig på enmilsspåret. Denna gång medsols.
Det var en helt annan upplevelse. Motsols är enmilen väl markerad, men medsols är det värre och har man minne som en guldfisk (egentligen har inte guldfiskar så dåligt minne) så gäller det att vara uppmärksam så man inte fortsätter i tangentens riktning och trillar av kontinenten. Vi hade dock tur och lyckades ta oss tillbaka utan större mankemang. Och, med risk att bli tjatig, så var det dags för nästa paus.
Det blev en andra lunchrast. Jag tog fram det rökta sidfläsket från ryggan och bjöd laget runt. Nu var det inte så många som nappade mer än en man som tyckte det var supersmaskigt och förmodligen kommer att helt övergå till en sidfläskbaserad kost i framtiden.
Rasten var lång men tids nog var det dags att dra oss västerut för att återkomma till startpunkten. Efter 14 kilometer nerförsbacke anlände vi lyckliga och belåtna till Centralstationen i Lund.
Tillbaka där vi startade
Ett stort tack till Stefan som anordnade arrangemanget och till alla som var med och sprang. Helt klart värt besväret med att sitta och skumpa på statliga järnvägen en ansenlig mängd timmar. Dessutom ett jättegrattis till er som trotsade vett och sans och sprang er första Ultra.
Lev väl tills vi ses igen.
- Spring långt!
/Calle
